En inramad föreställning
ber mig att ta mitt liv.

Jag går förbi
albatrossen som tar
sats längs klippkanten,
han är sorgbunden men fri.

Verket som håller
linblommorna på ängen
liknar blåslagna själar,
gungar passivt i vinden.

I ett ögonblick under ytan
syns stenar rulla efter
vågornas varje drag.

Släta blir de
stenar
som rullar på botten.