Och vem talar sanning
Jag hör ord falla som mynt i tomma fickor
höga blanka utan fäste
De lovar ljus med munnar fulla av skugga
och kallar det mod att skrika högst

De talar om folket aldrig med det
slipar slagord tills de skär som glas
Allt är krig allt är skuld allt är någon annans fel
och språket vårt gemensamma hem står i brand

De ropar förräderi där frågor bor
kallar tvivel för svaghet nyans för hot
Jag ser meningar tömmas på mening
hur samtalet blir ett vapen inte en bro

Vem tjänar på förenklingen
på ilska som säljs som lösning
När varje svar måste vara ett angrepp
vem lyssnar då för att förstå

Demokratin talar långsamt varsamt
men överröstas av dem som vill vinna nu
De glömmer att ord formar verklighet
att retorik kan hela eller härja

Så låt någon våga tala lågt igen
och bära ansvar tyngre än applåder
Låt språket bli mänskligt inte bara smart
och låt politiken minnas
att ord också kan bygga hem