Alldeles lagom i storlek var de, åtminstone för ett litet barn som mig. Min dagmammas hembakta semlor. Fyllda med oemotståndlig mandelmassa och grädde låg de där på tallriken medan varm mjölk hälldes över. Den tid på året som började med tisdagen före askonsdagen var det lunchens efterrätt. Vilket jag förstås då var helt ovetande om, bara njöt. Hos Majlis var det alltid något gott efter måltiden, men det är just detta som jag minns allra bäst. Och av maten har hennes färggranna rotmos med fläsklägg etsat sig fast i minnet. Från att det puttrade i en stor kastrull på spisen, tills det serverades när K-G, som hennes man kallades, anlände klockan tolv för att äta. Han kom då åkandes i sitt brandgula vidunder, vägskrapan han körde åt kommunen, och parkerade på landsvägen utanför huset. Arbetsklädd satte han sig till bords i det hemtrevliga köket, där det på väggen fanns en liten hylla med prydnader i miniatyr. Särskilt förtjust var jag i en liten rosa trägris som jag av någon outgrundlig anledning förknippar med Tom Jones. Varför vet jag inte. Kanske Majlis hade radion på när hon stökade i köket. Kanske spelades Delilah medan jag nyfiket fingrade på grisen.