Snön ligger kvar i skuggan av tallen
som en gammal handstil ingen längre skriver.
Mors röst fanns i vinden som drog genom nyponbusken,
nu är det bara vinden.
Fars steg ekade på trappan av furu
länge efter att han slutat gå uppför.
Trappan är tyst nu, men virket minns trycket,
en svag svikt under foten när man går där ensam.
De har blivit landskapet.
Havet utanför fönstret bär deras långsamma andetag,
vågor som aldrig riktigt slutar
utan rullar vidare in under isen.
Ibland vaknar jag av att en dörr
står på glänt i drömmen – inte hitåt,
utan åt ett annat håll,
där ljuset är gammalt som deras händer
när de räckte mig en kopp kaffe
eller en nyckelring med en liten rostig kompass.
Saknaden är inte ett hål.
Den är ett extra rum i huset,
med fönster mot norr.
Man går in där ibland,
ser hur frostrosorna växer på glasrutan
i mönster som liknar deras ansikten
sedan de var unga, innan tiden
började rita sina tunna streck.
De är borta och inte borta.
Som när isen på sjön spricker i tystnad
och öppnar en mörk strimma himmel
nedåt,
där också vi en gång ska vandra vidare.
De lämnade efter sig
den där speciella tystnaden
som bara blir till när två röster
har tystnat för alltid,
men fortfarande lyssnar.