Folk går och visslar på stan med hysteriska leenden medan soldater stupar vid fronten i Ukraina. Visslandet övergår i en sorg som är svartare än svart, att kärlek kan göra så ont
och skräcken för att inte bli omhändertagen
i sin ruskigt utsatta situation av svaghet och ensamhet. Samhällsmaskineriet som bara måste fungera och gå med vinst och de människovårdande yrkena har alltid varit de lägst betalda. Förskollärare som går in i
väggen och måste hämtas med ambulans.

Mina två katters lugna, harmoniska och alldeles självklara livsglädje. Kraften i
samhället kommer underifrån. Kvinnor
som kämpar vid fronten i hemtjänsten med
strikta tider att passa hos brukarna. Någon utbildning behövs inte för det är inte ett så viktigt yrke. Folk går på stan och tröstar, distraherar och bedövar sig med shopping.
Människor som står och kramar varandra
på Stortorget. Andra som aldrig får en kram.

Jag sov 4-5 timmar inatt och känner mig som ett alienerat UFO. Sömnproblemen har ökat i landet. Kanske det går bättre att att sova om man känner sig älskad, sedd och förstådd och slipper stressa så mycket? Gud känner till oss människors behov mycket bättre än vad vi själva gör. Kärleken är en befrielseprocess i vilken man blir den man är. Politikernas teater. Hugsvala mig min älskade för jag håller på att gå under. Dina smekningars ljus. Politikerna med sin monumentala kärlekslöshet. Barnen på förskolorna sover lunch. Usch vilken tråkig text det här är. Jag borde gå ned i källaren och stanna där för alltid. Folk klär av sig nakna på stan och överöser varandra med kyssar och ömhetsbetygelser.

Soldaterna i Ukraina slängs i massgravar och Vladimir Putin mår bara toppen och prima. Det är extrapris på falukorv på ICA Nära idag minsann ja det ska gudarna veta. Det är som att jag springer genom livet och aldrig riktigt landar. Det är som att jag ligger i soffan och idisslar i den krassa och gastkramande vetskapen om att jag ska dö en vacker dag och på min begravning vill jag ha pompa och ståt och en kraftig upphöjelse. Jag vill bli helgonförklarad för alla mina misslyckanden och fiaskon.

Folk går på stan med sina ansikten vända upp mot himlen och talar i tungor. De har billig elektronik på det sköna Netonet idag. Själen och världen är inte riktigt kompatibla. Ens kropp som går på stan på Hindersmässan och ler mot människor men själen som befinner sig någon helt annanstans. Att man innerst inne vill göra en sak men att man gör något helt annat. När man har helt otroligt livsviktiga saker att göra i Stockholm men man kör segerviss, nöjd och glad mot Göteborg.

Fyra människor i välfärdssamhället Sverige begår självmord varje dygn. Nej om man skulle åka ut till IKEA bara för att det är så himla trevligt att bara strosa omkring där och verka normal och mot folk vänligt men bestämt. Det ska vara skönt att vara en bekymmerslös, förträfflig och fantastisk medborgare i sina bästa dagar. Jag har slut på mina ångestdämpande tabletter. Det är extrapris
på blodpudding på Coop. Jag har inga vänner. Man måste ge sken av att ha allting under kontroll och ha fina kläder och glida med ett storleende genom stan. Man måste ha en tjusig bil och en dyr bostadsrätt. Man måste ha klass, stil och finess.

Idag låg jag naken på köksgolvet förtvivlad i fosterställning med en infernalisk panikångest och gränspsykos. God man reder sig själv. Man ska inte klaga. Mamma och pappa slog mig när jag var liten. Min fru som straffade mig med tystnad trots att jag var oskyldig, tog alla mina pengar och blev tillsammans med min värsta fiende. Men visst är det härligt att leva. Att ha sin egentid med Gud på IKEA bland alla älskade människor. I Folkhemmet ställer man upp för varandra i vått och torrt.

Det är någonting väldigt tragiskt med ensamma TV-kvällar med god mat och alkohol och panikångesten som kommer och tar strypgrepp kring midnatt. Jag är oberoende ekonomiskt men vad spelar det för roll när själen skriker efter ömhet och gemenskap?

Hur jag gjorde bort mig på alla parmiddagar
när jag drack mig kanonfull och somnade under bordet för att min självkänsla var på
noll. Hur jag spanar in grannarna med kikare för att få en skymt av ett normalt och värdigt
liv. Hur jag till slut åker upp till stan och går omkring naken och skriker. Doktor Råbiff på den psykiatriska kliniken jag vårdas är en skön man helt utan empati och förståelse, en sån jag strävar efter att bli. Vi patienter som vandrar genom korridoren på led med händerna solidariskt på varandras axlar.