hur tröskeln till hans hus
utgör gränsen
mellan vargavinter och sommar
och hur det slår över
i sekunden
han stänger dörren om oss

då är det han och jag
det vi som uppstår när vi möts i hallen

hans armar omkring mig
med stöd mot min midja
och hur varje liten del av mig
hittar sin plats då

och det oförklarliga i
att samma antal minuter
tenderar att gå olika fort
beroende på
om vi är med eller utan varandra

lusten som just har lagt sig
liksom rytmen i pulsen
och som tyngden mot madrassen
och
det så märkvärdiga i
att den enkelt kan väckas till liv igen;

bara en rörelse över huden
ström som byter kropp
eller kopplar dem samman;
hans kropp och min
och det krävs inte mer
än lätta kyssar
och tydliga blickar
för
han vet precis vad jag vill ge honom
jag vet exakt
hur han kommer att ta det