forts från föregående...krocken


Jag går fram till vår krockade bil,
säger "hej" och tar mig förbi det färgglada plastbandet
polisen svepte runt den i lördags kväll.

Öppnar dörrarna och vädrar ut hatet och sorgen
och olusten och smärtan från krockögonblicket.

Rädslan.

Frågorna...är jag oskadd, hur gick det för dig...
det var väl inte mitt fel...han hade ju väjningsplikt.

När jag tittar in i baksätet lyser taklampan !

Åtminstone ELEN fungerar !

Jag blir som ett barn som också lyser upp,
för lampan är som att bilen svarar "hej gunnar,
kul att se dig".

Jag fotograferar skadorna, packar ner de lösa
sakerna i bilen jag kommit för att hämta.

Slår igen dörrarna och så...så nästan med ens
så är min kära bil blott ett plåtskal.

Jag har tagit bort såväl VÅRA ägodelar
som MINA egodelar...och avpersonifierat bilen.

När jag går därifrån så upptas den i samlingen
av alla de övriga hundratals bilar där och blir
bara en i mängden.

Jag undrar så över hur jag fungerar. Hur
mina känslor är laddade.

Min pappa var lastbilschaufför och körde åtminstone
sex personbilar under sitt liv och minst tre
lastbilar. Han pratade 75 % av sin tid om de
förbaskade bilarna som om de jävlades
med honom. Samtidigt som lastbilarna utgjorde
en viktig del till försörjning av vår familj på
sex personer.

Jag minns inte längre om jag sa hej då till bilen.

Hör du det farsan...jag minns inte !