Höjden av tråkighet.
Till att börja med bör nämnas att jag inte är en överdrivet rastlös person. Att vänta på saker är inget problem. Jag kan åka tåg utan att sitta och fingra på någonting, utan att behöva stimuli från tidningar eller telefoner.

Men Star Trek.
Höjden av tråkighet. Det är inte bara det att det är tråkigt i allmänhet - folk i trikåer som står och pratar i stelopererade repliker vid en kommandobrygga, sen kommer en annan figur, också i trikåer men med latexmask som ska föreställa en utomjording av nåt slag. Ännu fler konstlade repliker. Den instängda, syrefattiga studiokänslan. Gud förbjude att det händer nånting. Ingen början, inget slut. Ingen musiksättning. Alltså. Det börjar klia i kroppen. Någonting i stil med akut tristess infinner sig. Både kropp och huvud säger ut och bort.


Om jag går i skogen.
Då vill jag inte prata om banaliteter 0ch vardagsärenden, veckoplanering och liknande. Då vill jag ta in skogens lugn och klorofyllens ekologiska samband. Jag vill vandra tyst och glömma bort mig själv. Vistas i det omedelbara nuet och ta in det som finns av dofter och mossdämpade ljud. Jag vill fästa blicken på trädarter, klippblock, insekter, svampar, fåglar, grenar och mossbelupna ytor. Jag vill att tankarna ska fly allt vad diskmaskiner heter och nå högre höjder.


Böckerna.
Med åren har jag skaffat en hyfsat bra boksamling.
Hyllorna är välfyllda och genomgående tema är litteraturvetenskap, romaner, poesi, biografier, memoarer. Jag gillar att se den kompakta tyngden av ordnade rader. Kvalitet före kvantitet. Det jag inte gör plats för: ytliga samtidsdeckare, feelgood, ungdomsböcker, fantasy. Jag är helt ointresserad av det som faller under kategorin lättläst förströelselitteratur, eskapism av enklare slag. Att drömma sig bort till någon Tolkienartad värld av drakar och trollkarlar intresserar mig inte. Det är för banalt. Har liksom ingen bäring i den omedelbara, konkreta asfaltsverkligheten. Du kan inte ta med dig Gandalf till Försäkringskassan. Snarare vill jag använda böckerna som inspiration till att lättare leva med den reella tillvarons olika sidor. Det finns författare som har utvecklat en språkhantering som gör att de kan skriva om att gå till brevlådan och få det både fängslande och meditativt rogivande.

Att läsa för enkel bladvändarspännings skull och bara fästa sig vid fortlöpande handlingsintrig - hur ska det sluta - ter sig som en tom, fadd läsning. Det klargörs vem mördaren är och hur huvudpersonen klarar livhanken. Sen tog boken slut och jahapp det var det hela. Ingenting fick man med sig av formuleringskonst, djupare insikter, originalitet eller nya synsätt.

Det jag inte skriver under på är kvalitetsrelativisternas anspråk om att kunna förringa ämnet litteratur till en enkel smakfråga. Det jag tycker är extremt larvigt är de som avfärdar världslitteratur och klassiker som pretentiöst -
tror de på allvar att man läser böcker som en form av späkning? Tror de att alla fungerar ungefär likadant och gillar samma saker? Att man inte kan läsa Dostojevskij av lust? Säger du Camilla Läckberg tar jag fram öronpropparna.