jag säger att jag kan hantera allt
och folk nickar
lättade

ingen ser
hur jag går sönder
under tyngden
av det jag aldrig lägger ner

jag räddar andra
medan jag själv
sjunker långsamt
för att se
om någon märker
att jag inte kan simma

styrkan sitter på mig
som en rustning
blank på utsidan
rostig inuti

och varje leende
jag tvingar fram
blir ännu
en spricka i stålet

jag skrattar högst
så ingen ska höra
hur tyst det är i mig

jag glänser
briljerar
blir den man beundrar

så ingen ser
hur jag tynar bort
bakom ljuset

de kallar mig okrossbar
och jag tar emot det
som om det inte betyder
att jag krossas
i mörkret
där ingen tittar

de säger att jag är orädd
men rädslan
sover bredvid mig
andas i samma takt

och där, bakom tjejen
de beundrar
finns jag
som längtar
som drömmer
som hoppas

och allt jag vill
allt jag egentligen vill
är att någon
vill hålla mig
som jag
håller världen