Det kraftfulla försvaret för förnuftet, ratio,
och människans förmåga att undvika upprepningstvånget.

Att vi skulle bestämma över våra liv, styra och ställa
och göra bara det vi just själva vill.

Det är roligt och höjden av optimism och positivism.

Jaaaa tänk om så vore men ack nej, det går inte.

Lyckas vi hålla oss borta från våld och missbruk
som härjade i barndomen, så gör vi det med sånt offer
att det knappas kan kallas inre frihet att göra vad vi vill.

Vi ställer in kärlekslivet i tron att vi gör på annat sätt
än våra föräldrar.

Visst kan det se så ut som att vi gjort ett ANNAT VAL
men det är bara på ytan. Rädsla för närhet och
upprepning av ensamheten från förr sitter som
klister i våra själar.

Att acceptera det ger oss faktiskt, konstigt nog,
en sista liten möjlighet att göra nåt väsentligt annorlunda.

Att våga älska och låta henne/honom komma nära.

Kalla det för att UTMANA barndomens ärr.

Rädslan försvinner aldrig men du kan tala med den
med din vän om den. Kanske till slut våga känna
att då var då med andra människor.

DET är något nytt.