När det känns
i ditt inre
som om hela du sprängs
Vittrande upplösande
känslan allt annat
än förlösande
Språket hämmar
kommunikationen tryter
Det känns i kroppen..
gungande
slungande
i obeskrivbara mönster
Känslan av mörker
som om någon täckt över
alla dina fönster
Tårar inombords
som sakta flyter
Känslan av tyngden
du förmår inte längre
Själen ryter
Tung på ett sätt som väger mer än tyngden
När orken sagt upp sig
kvar finns bara ledan

Din spelplan i livet
har tappat sin yta
Fast känslan inte är så
egentligen
när du ser på saken sen
Du vill uppfinna nytt
liksom rumstera om
som vid en stökig bohagsflytt
När man tillslut
hittar sakens nya yta
Gamla mönster lyckas bryta
När orden hittar vägen
efter oredan
som legat i vägen
Öka då
med mera kärlek
inte bara genom
människans språkliga sinne
Genom kommunikationen som sker där bortom lagren
förmågans återkomst
att kunna uttrycka allt du har därinne
Frihet i flödet
när delar verkar samman
Vändpunkten sker då i ditt sinne