Jag ligger här.
Som ett bortglömt dragspel.
Likt ett schackspel utan sina pjäser.
Jag gnisslar tänder.
Önskar sommaren är förbi.
Sliter upp mitt inre skal.
Snäckor väller ut som het ohanterlig lava.
Rimfrosten i rummets alla hörn.
Spindeln kanske också finner ro.
Medan natten tvinnar sin glittrande väv.
Tankarna går på högvarv.
Mystikens vingslag ett sorl av dagg.
Dofter av poesins orädda tvekande så mjukt omslutandes.
Min hud så len mot det kalla marmorgolvet.
Försöker värma mig men misslyckas.
Sträcker ut min hand mot stjärnorna.
Virkar cikador för att komma i balans.
Tror staden saknar drömmarnas sorl.
Väcker mig själv om och om igen.
Tukanernas gåtfulla sanning.
Viskar namn ingen tidigare känt till.
Övar mig på att hitta tillbaka till lugnet.
Men stressen biter mig varje gång.
Tar en frusen tussilago.
Så liten och skör i min hand.
En gång var jag en del av dess verklighet.
I skuggan av jakaranda trädet.
Jag finner styrkan.
Styrkan att klara en dag till.
Rosenbladens tårar nynnar melodiöst med.
Jag säger farväl, men stannar kvar.
Intill mig ett timglas.
Ett timglas med svart himmel.
Jag vänder den uppochned.
Tittar fascinerande på den.
Sagorna tagit slut.
Liksom berättelsen.
Pärlugglan lägger sig bredvid mig.
På det kalla marmorgolvet.
Jag är inte ensam.
Hon är inte ensam.
En kan flyga.
Den andra önskar hon kunde göra det.
Tillsammans vi svävar.
I samma diamant.
En natt.
I februari.
Någongång.
Någonstans.
Hemma.