Någon termin i mellanstadiet brukade vi hänga och svänga på vägbommar i vårat höghuskvartér. Tydligen var de sällan låsta på 80-talet, utan gick att dra runt närmare halva varvet. Det var Fredrik och Fredrik och jag (den tredje Fredrik lekte ej med oss då). En vårkväll passerade där en oerhört gammal herre, med en systembolagspåse i handen. Vi lyckades icke få stopp på bommen, förrän dess ände hade kraschat rakt mot hans flaskor. Ett lät klirr, men uppenbarligen gick något sönder. Ty gubben sänkte sin mustasch mot kassen, kollade läget, och svor "Vad i Helsefyr!!!!". Någon av mina kamrater tyckte sig känna spritlukten, fast farbrorn var riktigt nykter, och gjorde ingen direkt ansats att huta åt oss ungar. 

Som barn fann vi nog situationen en smula tragisk, men mest komisk. Förutom hans sällsynta svordom ifråga [alternativt Helsingefyr] var det dråpliga hur den avlånga herren dök upp där "precis lagom till fel position". Nuförtiden skulle jag ha känt stark skam och stor skuld - fast något dylikt knappast skulle ha kunnat hända överhuvudtaget. På den tiden kunde något avsevärt mer allvarligt ha skett. T.ex. är jag glad att gubben inte kom till skada - en risk som vi kanske inte ens föreställde oss då?? Såg det säkert mest som en filmscen. Är fortfarande osäker på ifall farbrorn är densamme som sedermera blev över hundra år.

Desto verkligare blev snurrbommarnas förbannelse när ene Fredrik klämde sönder fingern i en (nedanför den andre Fredriks fönster, fast han var inte med vid det tillfället, och den tredje Fredrik bodde märkligt nog där vi andra hade klirrat kassen för herren). Min kamrat hade börjat undersöka bommens hål, som annars lär varit tänkt att stoppa in någon spärr i...? Jag hade ingen aning och sparkade sakta igång ekipaget, men fick raskt avbryta när Fredrik visade märkliga tecken. Chockerade sprang vi upp till hans storebror, som fick fixa handduk och skjuts att sy ihop fingern. Säkert blev det vår läxa att låta väghindren vara ifred.

På 80-talet hade inte ens portarna lås till våra trappuppgångar, först på 90-talet vill jag minnas det kom nycklar och koder. Dock bommarna kan man undra vad de gjorde där - om de ändå gick så lätt att vrida undan?! Nåja, både moppar och bilar och barnvagnar tvingades bromsa in, medan vi kunde rulla på. Mest kändes det som att sitta och gunga eller bolla boll, vilken fri motion somhelst. Aldrig sökte vi förarga någon - fast det iofs alltid kunde vara kul när gubbar och tanter tände till och ville hålla busfrön på avstånd, mer eller mindre överraskade. Skildringar så långt tillbaks som från 30-talet förespeglar medvetna skurkstreck av en kaliber som vi (åtminstone jag) varken hade varit förmögna eller villiga att ta till.