I kaffeångan som stiger
likt en oadresserad bön,
skrivs återigen en lapp
som bara du kan läsa.

Den har inget bläck,
ingen signatur,
bara en värme som lägger sig
på kinderna
likt en hand som inte frågar om något.

Utanför, vid minus sexton,
håller fönstren kylan borta
men släpper in ljus –
ett tunt ljus,
likt en isspets
vävd av en osynlig gammal kvinna
som fortfarande tror på små mirakel.

Och ändå,
som barn, växte dessa blommor
inuti,
på de kalla väggarna,
likt krukväxter
som inte behövde vatten,
bara vår andning.

Idag blommar de utanför,
och någon annan kommer in:
sandprinsen,
med sina mjuka steg,
med sin mantel gjord av timmar
som inte skyndar.

Han knackar inte på dörren.
Han sitter bredvid dig
i samma ögonblick som du lyfter din kopp,
och lägger
ett sandkorn
som inte rinner ner i din handflata.

"Håll den," säger han till dig,
"kom ihåg
att tiden inte är en flykt,
utan ett immigt fönster
där någon skriver
en liten glädje till dig."

Och sedan,
denna morgon,
denna vinter,
i den här världen,
i detta du,
blommar en isblomma
som inte längre vet hur den ska göra ont,
bara för att lysa upp.