Vattenpölar är läskiga och skrämmande. 
Visst säger sunda förnuftet att de bara är håligheter i vägen eller på trottoaren som det samlats regnvatten i. För mig har de aldrig varit bara det. Jag hoppade aldrig i vattenpölar som barn. Även om jag såg andra barn göra det och i viss mån avundades de deras glädje, så visste jag att jag skulle hålla mig borta ifrån dem. Det kändes i hela kroppen och har alltid gjort. 

När jag ser en vattenpöl går jag aldrig rakt igenom eller kliver över den, hur liten den är. Jag går runt den. Och jag undviker att titta direkt på den, och har full koll på var jag sätter ner fötterna, för det känns som om någon stirrar tillbaka på mig. Väntar att jag ska ta ett steg för nära kanten så att denna "någon" (ett monster känns det som), ska nå mig och dra ner mig genom hålet till en annan värld eller universum.

Ibland krusar sig vattenytan, som om vidunder berör den underifrån med sina taggiga ryggfenor eller med sina långa tentakler. Och bara väntar.......

Samtidigt vet jag ju att det bara är fantasin som spelar mig ett spratt. Eller är det det?