Jag ser sociala och i allmänhet respekterade människor som blir alltmer galna. Det kallas att vara normal och anpassad. Åtskilliga psykiatripatienter skulle inte drömma om att bete sig lika sjukt och ha en så konstig attityd.
I höghastighetssamhällets störtflod av fakta och information blir folk avtrubbade och förvirrade. Jag umgås mycket hellre med saktmodiga och ödmjuka psykiskt sjuka människor. Jag vistas ogärna på stan. För mycket normaliserad galenskap, köphunger och stress. Folk längtar innerst inne efter en helt annan sorts tillvaro. Folk saknar sin barndoms passionerade och magiska själfullhet. Samhället är inte konstruerat för att gynna och passa oss människor. Välmående går inte att köpa för pengar. Ytlighet och hög inkomst har blivit en
dygd att bli älskad och upphöjd för i ett
samhälle som för längesen har ballat ur.
Sover jag eller är jag vaken? Jag vet inte.
Vad jag vet är att vi alla en vacker dag ska
dö och att vi inte kan ta med oss nånting
dit vi går. Måste man vara normalgalen för
att bli fullt accepterad? Eller ska man välja
en helt annan väg och bli betraktad som en
asocial och omogen idiot? Är det möjligt att överhuvudtaget vistas på den här planeten utan att drabbas av panikångest och ett psykotiskt sammanbrott? Kristna personer som går djävulens ärenden. Kärlekslösheten
en existentiell och samhällelig katastrof. Kärleken och sanningen som inte kan utplånas bara täckas över och glömmas bort. Hur ska man kunna uppnå en stillhet och klarsyn när det känns som att hela världen snurrar som
en galen centrifug? Hur ska människor ha
kunna ha egentid med Gud i en sån absurd
situation? Jag tyr mig till mina änglar katterna
vars sprudlande friskhet fyller rummet med
ljus och glädje. Snart så är det vår.