Det var som om det inte var jag.
Det var som att jag såg på mig själv,
utifrån,
fast att jag befann mig i min egen kropp.

Mitt 'andra jag' tog över och utförde det där
som mitt vanliga jag,
var för svag i min själ för att utföra.

Så när jag låg där och var patient
och jag blev ompysslad av läkare
och givet annan skötsam personal,
då befann jag mig som utanför
min egen kropp, fast ändå inte.

Jag har ingen religiös förklaring på det hela,
men det var på en gång både jag
och ändå inte jag.
Dessa två jag som bebor mina sinnen
i min kropp.

Där är mitt svaga jag,
den som i vanliga fall är mitt jag.
Och då jag är för svag i mig själv,
då tar det
starka jaget över ibland.

När jag leker samarit och räddar någon
från att brinna inne eller drunkna,
då är det mitt starka jag som
'har tagit över
och som tagit befälet'.

Jag brukar förstås verka i det tysta.
När det är som ett mirakel,
mer eller mindre, att någon har överlevt
katastrofens som mäktiga ögonblick.
Då har jag redan dragit mig undan.