När jag är död i lådan,
vad kommer jag att minnas mest?

Hur vi stod gömda
på osannolika platser hemma i huset,
för att plötsligt hoppa fram och skrika "bu!",
högt upp i gubb- & gummåldrarna?

Hur vi alltid åt olika sorters frukost
på olika tider?

Hur vi tävlade om att vara först
att föreslå dagens träningstur
på sommarcykel eller vinterskidor?

Hur hon bakade surdegsbröd
tre gånger i veckan,
och hur intensivt jag njöt av doften?

Hur jag satt uppe i mitt arbetsrum
och skrev in ordanhopningar i datorn,
som jag skissat på rygg i gryningssängen,
medan hon sedan länge varit ute i stallet?

Hur vi älskade varandra ännu lugnare
och starkare
sedan jag börjat sova i eget sovrum
för att inte väcka henne
vid tvenne urineringsuppstigningar per natt?

Hur vi båda älskade Bob Dylan,
men bara jag ljudpoesi, bretonsk vevlira
och Om Kalsoum?

Ja, när jag är död i lådan,
vad kommer jag att minnas bäst?

Helt klart hur vi stod gömda
vid första bästa tillfälle,
och hoppade fram och ropade "bu!"
så att det rungade,
högt upp i åldrarna,
ja, så länge åldrarna räckte!

Helt klart!

(när släpljuset låg och studsade
på snötäcket i februari,
solens ögas briserande över världens kant)

(I döden är kärleken oätlig
och ljuset svart som karies,
men annars finns inte mycket att klaga på
– och man får ha med sig Herman Melvilles Moby Dick
eller Walt Whitmans kompletta dikter
som förströelse)