Du fanns för mig.
Då vargflocken skingrades.
Som en trasig porslinsdocka.
Jag fann min plats.
Jag kurade ihop mig i dina kupade händer.
Någon sa att vi är stjärnor.
Jag doppar mina tår i härligt skumbad.
Kanske glömmer jag aldrig våran låt.
Omsluten av rosenblad.
Ett gyllene palats.
Spinner min egna väv.
När våren lite blygt tittar fram.
Jag struntar i vad andra tycker.
Jag kommer aldrig sluta älska.
Älska doften av blåhallon.
En gång var jag ung.
Det var då.
Tiden före nu.
Sakta jag kommer till insikt.
Om vad som verkligen betyder allt.
Det är redan för sent.
Att rädda nuet.
Kära drottning.
Visa mig din smyckesamling.
Kanske jag kan låna en tiara.
Så jag glittrar.
Som du.
Nu hör jag vargarna yla.
Jag drar mig tillbaka.
Kryper ihop i dina händer igen.
Så som beskyddande magnolia.
Poesins solkyssta ansikte.
Jag viskar en dikt jag kan innantill.
Blunda du vilsna vallmo.
Du kommer åter älska.
Jag tror på dig.
I natten.
Vi tar tåget.
Tätt sammanflätade.
Som klirrande isbitar i whiskeyglaset.
Våra blickar möts.
Varje gång jag förvandlas.
Till lejon av glas
Den enda som kan rädda mig.
Är jag själv.