"Du är en så fin man.
Egentligen.

Vad hände?
Varför håller du på så där?
Kan du inte vara normal istället?"




Var aktiv i dårtimmen i morse

åsåg hararna dansa hårt i snön under fullmånen.


De frös och var så hungriga.

Det lämnades där inget onaturligt val...

De är tvingade att vara sig själva. Noll posering.


Springer själv runt nu i mina upptrampade genvägar.
Så tveklöst dansande. Poserande...

Tröstar mig med andras fulhet och tackar för min egen
då man måste vara intelligent om man är ful.

Det kallas kanske för värderingar och prioriteringar.


(Min tynande tillvaro finns ovanför tillvarons tillkortakommanden.)


Framgången jagar mig nu.