"Du är patetisk.", sa den där.

Visst, men till skillnad från vem?

"Kan du ge mig liv?"




Det dröjer och dröjer.


Ger dig menande blickar med meningar du ännu inte kan förstå. Det är ofta en fråga om kunskapsnivå där de dolda hemligheterna skyler över Sanningen om hur du dödats.


Det dröjer och dröjer.


Den mentala fällan slår igen. Vettlöshet. Dumheten plågar.

Blir du stoppad i steget? Du är ändå alltför illa däran.

Står du bortskämd med gammal sann estetik där allt sker utan några påtvingade jämförelser? Det själfulla i det sköra är väl kanske mesighet och skräp bland de mardrömslikt uppspelta vilkas dötid; efter att fyllt tomhetens behag och behov, ändå fortsätter med att halka runt i hjärnans vindlingar.


Det dröjer och dröjer.


Att ständigt tvingas hasa sig framåt i olust är att leva synbart-skenbart-intellektuellt oätbart. Framställa till en kapitalistisk lönsamhet, ständigt i ett försäljande av sitt falska inre till andras falska inre i ett kollektivt bedrägeri är normalt. Den stora motivationen kommer till att agera inåt-utåt medan den vaktar din drivkraft.


Lek med anpassningen.


Minns att du ändå aldrig blir roligare än Fleksnes.