Vem är jag att tro något annat
än det jag vill tro?

I mig finns ett universum,
jag är mitten av allt som händer mig.
Kan kött, inlindat i vävnad, skapa mig –
hela mig – jag,
som kan tro?

Jag kan växa liv,
skapa universum i min kropp,
men ändå inte tro?

Universum är jag,
som klinget av en gitarr,
som svedan av sorg,
som vinden mellan träden.
Jag är Atlas, jag är du,
vi är oss.

Det finns inget riktigt slut,
ingen början
och ingen mitt.

Kosmos kysste mina ögon godnatt
och stjärnorna var dubbelt så många.
I tvillingarna
svepte jag världsalltet.

Alltet är ringar på havet,
men jag slöt ögonen
och ville inte längre tro
att denna värld är allt.

Alltet är alfa och omega,
allt som är och kommer att vara.
Starten av begynnelsens tid,
tills kretsloppet
börjar igen.