Så lekandes lätt

det blir fel, fastän rätt.

Vimsar i smörjan -

vem hittar ens början?

Mitt kaos får förföra 

trist ordning - hej röra!

Först kommer jag hit

sen trillar jag dit

och välter i svängen,

det hör till refrängen. 

Ska ingenting röra,

kan ingenting göra,

och ingen ska styra

dom ord som blir yra.

En blåmes på syra

ses rasta sin myra.

Antennerna vippar

och blåmesen trippar

försiktigt i smörjan,

hon börjar från början.

När tanken får spader 

finns Google, som glader

och lekandes lätt

pekar fel - fastän rätt.

Går runt-runt i cirklar

på stigar som snirklar,

kan möjligen bli den

jag var hela tiden.

Men är det på riktigt

och var det ens viktigt?

Blink, blink, lilla stjärna -

tids nog blir du kärna.

Har bleknat, försvunnit.

Vem minns att du brunnit?

En stjärna, bland flera,

som ska explodera

och bli moln av gas

(det är nästa fas)

som blir nya stjärnor

som dör och blir kärnor.

Så säg varför finns du?

Du vet, ingen minns ju

ens att du har brunnit.

Poff! Du har försvunnit

ifrån himlasfären.

Jag gissar det lär en -

man är liten skit.

Som slank hit och slank dit.

Man slinker besviket,

igen, ner i diket.

Det blir flera diken -

var inte besviken -

det är på så vis 

att allt har ett pris

när man tar ut svängen.

Nu kommer poängen;

Transmittorsubstanser

och inga nyanser

kan lekandes lätt

bli fel - fastän rätt.

Kan ana logiken,

se kaosmekaniken. 

Förförd av rytmiken,

ordakrobatiken.

Neuro-algoritmen

ibland  är den hit, men

har multipla buggar.

Den tuggar och tuggar.

Den trippar, den snubblar,

tar bort, och fördubblar.

Så tröttsamt med grubbel -

vad gör lite snubbel?

Parad-oxens heltal

har åter gjort fel val.

Får räkna med bråk.

För på vilket språk

går det att befria

en sjua från nian,

och strunta i resten?

Det är ju förresten

så lekandes lätt

och fel, fastän rätt.

Min höjdrädda spindel

har drabbats av svindel.

Han brottas med tråden

(han skulle prompt på den)

och störtar till marken,

är inte så stark men

han envisas klättra

på röd tråd som fjättrar

(om än med försening)

vid avlägsen mening.

Jag vilar på hanen

hos ekorr'n i granen

och snart tar jag chansen

på han där med svansen.

Noll sans och balans men -

en chans som försvann sen.

Försvann i ruljansen.

Hejdå till romansen,

den brann, fast först fanns den.

Brann upp  och försvann sen.

Och ekorren stukar

sin fot som han brukar.

Jag festar på rester.

Tar låtsad semester.

Har skoj med din kofta -

det blir så rätt ofta.

Är glad, men förlägen

och vimsar bort vägen.

Och, lekandes lätt

blev det fel - fastän rätt.

Nu ska jag gå vilse

och alls inte tillse

att nåt går att fatta.

Nån annan kan ratta

allt medan jag famnar

mitt kaos och sen hamnar

där mycket blir mera

när slumpen placerar

mig lekandes lätt -

helt fel fastän rätt.

Jag har alltid råd

att tappa en tråd.

Blev trött ju, på tråden.

Säg till. Du kan få den.

Har tappat den röda

som spanns med sån möda.

Vill nån av er ha den?

Vill du? Bara ta den.

Nu knyter jag säcken

just här och på fläcken.

Men har ingen tråd -

får finna på råd.

Jag vet! Vi kan byta

jag låter dig knyta

ihop allt som spretar,

nu medan jag letar

och letar

och letar

och fixar mer röra

så påminn mig gärna:

Vad skulle jag göra?