Jag står högt uppe i tiometers tornet,
minst hundra gånger har jag hoppat från sju och en halv.

Nu har jag äntligen vågat mig ända upp,
bara att titta ner ger mig en svindlande känsla.

Hoppa då tänker jag,
och tittar fordrande ner på mina fötter.

Det är som om någon satt Karlssons klister under dem
som om fötterna jag ser inte är mina utan någon annans.

Då plötsligt händer det något,
fötter och ben sedan hela min kropp lättar från tornet.

Jag VÅGAR, jag gör det!
med skräckblandad förtjusning faller jag neråt.

Jag hinner tänka,
\"hoppas bara att jag landar mjukt\".