Det var fyra år sedan
fyra år och sextiotvå dagar och elva timmar och sjutton sekunder sedan.
Gud var ännu närvarande,
den globala världsordningen var intakt och existerande,
och barnen i Gaza fortfarande i liv.

Jag har inte vaccinerat mig mot Covid.
Jag fick avstå en tjänsteresa till London med anledning av det.
Det gjorde ingenting för jag stod ändå inte ut med mina kollegor.
Jag kan inte föreställa mig att det fanns en sådan värld en gång.
En värld där folk trodde att covidsprutor och den globala världsordningen var vår frälsning.
Där vi på allvar trodde att vi aldrig mer skulle se män utföra ett folkmord.
Eller åtminstone trodde att vi alla skulle protestera om något sådant skedde.

Inte vet jag, men är det inte som något gått sönder under fyra år, sextiotvå dagar, elva timmar och sjutton sekunder?
Alltså på riktigt gått sönder?
Först sprack det lite långsamt - små tysta revor i det blanka glaset som trevande och försiktigt skapade möjligheter till total förstörelse.

Många dagar vaknar jag och känner det
men oftast vaknar jag och känner ingenting.
Ingenting är också någonting.
Ingen kan göra någonting men alla kan göra ingenting.

Jag har länge tyckt att vi borde stänga ner internet.
Jag tror att det vore lösningen på det mesta.
Här vet jag att de flesta är beredda att hålla med. Då snackar vi om filosofer, vetenskapspersoner och lärda.

Till saken hör också att jag under den här tiden har tvingats sluta lyssna på svensk gangsterrap. Efter det har jag aldrig riktigt repat mig. Liksom vilse -liksom sorgsen. Identitetslös.
Var de tvungna att börja mörda varandra med vapenbarn och mörda barnen?
Måste män mörda barn överhuvudtaget?

Somliga tycker att det är bra att folk nu får säga som de tycker.
Att man äntligen nu kan få stå för sin åsikt.
Att politiker får prata rasistiska på tv och att alla får hålla med helt öppet.
Att det är befriande och härligt att äntligen få vara en idiot publikt.

Det tycker inte jag.
Även om det gått fyra år, sextiotvå dagar, elva timmar och sjutton sekunder så innebär inte det att idioti är accepterat.

Hudkräm som är dyr hjälper inte men en ansiktsrutin verkar kunna göra något i alla fall.
Rutiner är bra om de inte är idioter. Man måste våga sluta med det också. Allt det där som känns bra fast det faktiskt är dåligt.
Ibland tar det tid och då kan den tiden vara fyra år, sextiotvå dagar, elva timmar och sjutton sekunder och det gör faktiskt inte något.