Där satt jag med mina grön-bruna ögon
och såg med blåögd blick, som om färgerna bytt plats
i en spegel som frusit fast vid midnatt.
Du somnade den natten så vaken,
hjärtat ett öppet fönster mot snön som faller inifrån.
Drömmarna steg som dimma ur en kall sjö,
de bar med sig allt vi kunnat göra:
de osynliga stigar genom tallskogen,
de outtalade beröringar som ligger kvar i luften
länge efter att handen dragits tillbaka.
Någon vill ge dig värme när allting känns kallt –
en eld som brinner under isen,
röda djur från istiden som andas mot glaset.
Någon att beröra,
som vinden rör vid en gren i mörkret
och får den att minnas sommaren.
Ögonen lyssnar nu,
de ser inte längre skillnad på dröm och snöfall.
Blicken blir blåare, grönare,
en stilla blandning av jord och himmel
där vi möts utan att röra oss.
Ur den halvfärdiga natten glider ett ljus,
inte starkt, men ihållande,
som ett brev som aldrig postades
men ändå kom fram.