Avundsjuka är ett sätt
att finnas till som ett
fluglortigt ladugårds
-fönster

Och Missunsamhet är
som grått damm o rått
-lort på en kandelaber

Oftast bär människan
dem tillsammans inuti
sin luttrade sega kropp

Undrar hur de själva
skulle kunna leva ut.

Utan dem som broms
-klossar i sin egen och
andras gemensamt till
-varo?

Något sånt får väl man
aldrig riktigt veta.Inte
ens om det skulle gälla
för en själv. För känslor
är ju osynliga och märks
aldrig utanpå som plåt
på en ändå pålitlig bil
-eller?