Att sitta psykotisk i en lägenhet sommaren 1987 i en total ensamhet och isolering efter 10 månader av extrem sjukdom. Ingen som hör
av sig i familjen. Självmordsförsök som misslyckades.Allting som är ett misslyckande, fiasko och en konstant plåga. TV:n som enda distraktionsmoment som kapar topparna
på ångesten och overklighetskänslan.
Att vara 22 år gammal och fullständigt utslagen. Patrik Sjöberg som hoppar världsrekord 2.42 på ett jublande Stockholm stadion. Att vara tvungen att gå ut och handla mat och bli stirrad på av förskräckta och förvirrade människor. Telefonen som aldrig ringer. Glädjen som aldrig har existerat
bara ett svart limbo vacum i huvudet.

Pappa som tog livet av sig 1976 och verklighetsanknytningen som ströps med de vuxna som inte klarade av att hantera situationen, inte förmådde ta ansvar för katastrofen och traumat. Ett barn som övergavs och lämnades ensam i ett läge omöjligt att hantera. Förträngning och att bara helt enkelt stänga av de icke önskvärda känslorna, stänga av verkligheten och sig själv.

2026 i slutet av februari: mina gamla trauman som sitter i kroppen som trötthet/utmattning.
Katterna Jussie och Winston som sitter i fönstret och spanar, bekymmerslösa och glada. Den stora kärleken mellan oss tre. Jag kräktes för tredje natten i rad posttraumatiskt och psykosomatiskt. Sov dåligt vilket medför lite gränspsykos och mycket trötthet. Grannkullen som kom och bad om en cigarett. Jag måste cykla till ICA och handla mat vilket kommer att gå på ren vilja och envishet. Våren som visar små små tecken. Jag ska fixa fyra hårda mackor med prästost.

1987 i slutet av juli: socialtjänsten som äntligen efter flera månader hör av sig och det diskuteras om boende på landet i en familj. Psykosen orsakar ett snurrande kaos i skallen och känslan av ett jag, en identitet är väldigt låg. Socialkvinnan är snäll och bra.
Den barmhärtiga ängeln A. som hör av sig, en kvinna som jag har känt några år, en undantagsmänniska och god häxa vars hem blir en högst alternativ psykiatrisk klinik för mig de närmaste två månaderna. Jag ligger på hennes soffa, lyssnar på Erik Satie och försöker få ett hum om verkligheten och vem jag är. Det är en hård kamp att komma loss från det psykotiska träsket.

Februari 2026: Jag vill komma igång med att gå igenom mitt jättearkiv med texter som jag har skrivit de senaste sju åren, och skicka till något förlag, men den lilla energi som jag har går åt till det basala. Ska göra ett försök nästa vecka. Bara jag sover på nätterna så orkar jag. Min telefon ringer mycket sällan trots att jag är en fin, kärleksfull och förstående person. Himlen är grå och det är en plusgrad. Senhösten och vintern har känts långa. Jussie har gått och lagt sig i sängen. Hennes syster Winston är ute. Hon fångade tre råttor igår. Jag ligger på soffan och tittar ut och känner en viss tillförsikt och förtröstan i tillvaron. Jag lever som en munk i klostret Nostromo.

Sommaren 1976: pappa är död sen ett par månader och vi har flyttat snett över gatan till ett mindre radhus. Jag vet inte vad en krishantering och sorgeprocess är för något.
I ett permanent chocktillstånd, undantagstillstånd, springer jag omkring med kompisarna och tycker att livet är helt OK.
Mamma står vid spisen psykiskt rubbad och är euforisk. Hon förälskar sig i en man som hux flux flyttar in hos oss. Han mobbar mig och mamma gör ingenting för att skydda
och hjälpa mig. Jag flyr in i musiken och min verklighetsanknytning minskar radikalt. Mamma är nyförälskad och överlycklig.

1977 i mars: jag struntar i skolan och cyklar ned till sjukhuset där jag sitter och går omkring och försöker få kontakt med några trygga och förstående vuxna, läkare och personal som jag hoppas ska förbarma sig över mig och det konstiga tillstånd som jag är i. På vägen hem på cykelvägen över motorvägen säger jag högt: det kommer att gå dåligt för mig som vuxen, det kommer att gå dåligt för mig som vuxen. När jag kommer hem så sätter jag på mig masken av välmående och harmoni. Man vill ju övertyga omgivningen och sig själv om att allt är OK. Det är så enkelt och smidigt att förtränga och stänga av känslor och verklighet. Att jag håller på att utplåna mig själv på radikalt destruktivt sätt har jag inte en aning om och ingen annan heller.

Mitten av augusti 1987: jag och min gamla barndomskamrat Anders umgås en kväll på stan och vi hoppar upp mellan vagnarna på ett sakta förbipasserande godståg. Vi ska bara lifta till centralstationen några hundra meter bort men tåget accelererar snabbt och det finns inte en chans att hoppa. Vi ser på varandra förskräckta och hamnar i Lindesberg fyra mil nort om Örebro. Polisen haffar oss och en av dem skrattar när han hör vår historia.
Jag tror att det var bra för min gränspsykos med en så chockerande upplevelse.

September/oktober 1987: A. och jag promenerar i en urskog och jag har små svaga glimtar av det förflutna och vem jag var innan pappas självmord. Vi upptäcker bäverdammar och sätter oss och fikar. Hon är den första riktigt vuxna människa som jag någonsin har umgåtts med. Jag känner mig älskad, sedd
och alltmer trygg trots att jag fortfarande är gränspsykotisk. Inser att jag inte kan vara så självupptagen, att jag behöver ge kärlek.

Jag får ett beredskapsarbete påtion i kulturförvaltningen inom teater och film. Mycket bra arbetskamrater och viktigt för mig att få en sysselsättning. Gränspsykosen klingar sakta av och jag börjar att gå i psykoterapi hos en äldre man. Helt frisk blir jag inte för det kräver en längre rehabilitering. Jag säljer flera hundra exemplar av min första diktsamling som får en mycket positiv rescention i stadens största tidning. Jag skrev diktsamlingen i mitt första bipolärt supermaniska skov våren 1986.

A. och jag umgås mycket och vi vet inte om vi har ett kärleksförhållande eller ej. Är hon min läkare, sjuksköterska, guru eller älskarinna, eller allt på samma gång? Jag har aldrig fått några diagnoser ställda hos psykiatrin. Dessa veckor i september och oktober 1987 är de bästa i mitt liv. Jag är nyfrälst, naiv och aningslös och är övertygad om att min familj också ska vakna och förändra sig och att a?lt ska bli toppen. Jag blir kristet troende och livet leker. Jag storgråter ut hela mitt livs sorg och förtvivlan tillsammans med A. som är så ömsint och medkännande. Jag har fått livet åter och en gemenskap i vilken jag betyder något viktigt för någon.

Men i början av november slår den bipolära manin till igen utan att jag är medveten om att jag är sjuk. A. frågar mig mycket upprörd vem det är som har mig i sitt våld? Det är OK svarar jag, jag mår bara bra Jag är mycket allvarligt personlighetsförändrad och egotrippad, högfärdig och nonchalant. Jag bryter med A. och börjar uppvakta 17-åringar. Min verklighetsanknytning sviktar väsentligt i ett kraftigt euforiskt rus.

Allting ballar ur våren och sommaren 1988 med gränspsykos. Livet är ett elände, en misär igen. A. går på folkhögskola i Skåne. Manin tar fart igen fast på en lägre nivå och jag börjar spela fotboll i ett division 4-lag. Mina katter Jim och Jam är mina bästa vänner. Jag är ute och vandrar på nätterna, hoppar av jobb och skola, fattar inte att jag är en poet och konstnär som borde satsa på det fullt ut.

Psykiska kriser, olyckliga förälskelser, spruckna förhållanden färgar mitt stökiga och hårda liv. Jag fortsätter med skrivandet och blir inlagd inom psykiatrin i januari 2008 och får diagnosen psykotisk och medicin. Hade hållt mig borta från psykiatrin i 18 år efter att ha läst en artikel om vanvård av en ung kvinna.
På 6,5 år är jag inlagd 10 gånger och får den tionde gången äntligen diagnosen bipolär.

Under min andra supermani tänder jag eld psykotisk på en vind i ett bostadshus som jag ska sova på eftersom att jag har strulat boet min bostad. Hamnar på rättspsyk och får där till skillnad från psykiatrin en adekvat och fullgod vård. Jag bränner ned en stuga på landet 2017 när jag är väldigt gränspsykotisk efter extrem sömnbrist och bråk med kommunen som struntar i att serva och underhålla stugan i vilken jag under ett år aldrig fick någon lugn och ro. Blev väldigt isolerad.
Hade varit på toaletten och hade fönster och dörr stängda och när jag ska gå in efter två timmar så är det lilla fönstrwt till en tredjedel alldeles svart av flugor. Osökt kom jag att tänka på diaboliska skräckfilmer. Jag fick aldrig någon frid och välmående i det huset och insjuknade igen i maj 2017 trots att jag var medicinerad.

Efter totalbranden följde ett år av helvete på Växjö rättspsyk eftersom det var fullt i Örebro. Man ordinerade mig 20 milligram zyprexa trots att jag inte var så sjuk vilket gjorde mig väldigt dålig. Efter ett år kom jag tillbaka till Örebro rättspsyk vilket var ett paradis jämfört med Växjö. Den kraftiga medicineringen fortsatte under ett år fram till september 2019. Sen kom en sagolik inspiration igång med skrivandet.

Hösten 2020 flyttade jag in här i den lilla mysiga stugan Nostromo på väster i utkanten av stan där jag hade min uppväxt. Katthonorna Winston och Jussie flyttade in i februari 2021. Boendet har varit bra och jag har skrivit mycket. Trötthetssyndromet och kräkningar på nätterna har dock förvärrats kanske på grund av att jag har gjort en utredning om min uppväxt och skrivit många texter om den. Psykiskt så känner jag mig starkare och mycket mer medveten om min livshistoria.

Februari 2026: Jag känner mig sliten efter en tid av sömnproblem till och från. Har kontakt med två människor, min storasyster och min farbror. Jag har tagit kontrollen över min ekonomi som är stabil efter 10 år med en god man. Skulden till kronofogden är avbetalad. Stugan är bättre städad på mycket länge. Snön faller i den begynnande skymningen. Jag har inte sett på nyheterna på fem veckor. Har mer lugn, ro och glädje. Ska börja promenera nu när våren anländer. Jag ska fokusera på en sak i taget och leva nära Gud som katterna gör. Kärleken som övervinner rädslan och sanningen som befriar.

I början av oktober 1987: Vi missade bussen och A. har hyrt en bil. Vi åker ned till brorsans torp utanför Askersund. Ett magiskt dygn med skogspromenad och öppen spis. Stunderna tillsammans med henne var de bästa i livet.
Jag undrar hur hon mår och vad hön gör nu?