Sanningen är att jag gråter
för mitt liv är meningslöst.
Att se alla demoner skratta,
att veta att allt är idioti,
men ändå...

Jag har gått med känslan av svek
emot mig själv ett tag nu.

Och bägaren rinner över,
siffran var det sista.
Det är ett faktum att jag misslyckats.
Jag känner mig patetisk,
vill bara gråta, men...

Hatet emot mig själv,
känslan av maktlöshet,
som varför leva,
vad är meningen,
ska jag kämpa igen,

och insikten att all min smärta
är ren idioti.

Hur kan man prata om den
när människor har det värre?
Vad ger mig rätten att gråta
över några extra kilon i mitt inre?

Men hur ska jag förklara...
hur ska jag visa smärtan jag bär på,
alla rösterna som ekar,
alla impulser till fysisk smärta,
all psykisk smärta jag utsätter mig för.

Men det är ju inget,
samtidigt allt för mig.

Jag kan inte dölja sanningen.
Jag har känt den en period nu.

Jag är en missbrukare som ser klart,
och vill varje dag
döda den versionen av mig
som gör mig svag.

Men det är svårt,
speciellt när allt är så självklart.

För orden jag skriver är av blod.
Allt jag vill är impulser av smärta,
att slå min hand in i spegeln,
se blodet rinna,
känna att verkligheten är en illusion,
känna hur mitt liv är meningslöst.

Allt blir en frestelse.
Jag söker febrilt efter en utväg,
och jag önskar.

Önskar alltför ofta
att mitt liv vore en dröm,
att inget skett.

För demonerna skrattar
och mitt hjärta faller för frestelsen.

Vill bara slippa känna,
finna lugn,
finna sanningen.

Men svagheten biter mig,
den gnager på mina organ.