Skriftspråket hade fordom plural böjning
för verben, särskilt i preteritum.
I dag är nivelleringen kriterium
alltsedan reformisternas uppröjning.

Verbformer såsom ´voro, sågo, åto, gingo´
var vackrare än ´var, såg, åt´ och ´gick´
och flertalsformen gjorde att man fick
vokala vinster. ´Fick´ fick vara ´fingo´.

Det svenska språket hade sångens skala,
när verbens ändor voro mer vokala.
Man böjde ändelserna. De plurala
betoningarna blevo musikala.

De sjöngo vackrare, de bättre ljödo
de verb som svenska dikter städse bjödo.
Skriftspråket gjordes fattigt med förbud
mot verbens pluralformers extra ljud.

I dagens dikter kan man stundom höra
reminiscenser av plurala former,
när rim och meter söka sig det öra,
som ännu saknar verbens gamla normer.