har skrapat på ytan länge
väntat på att de förmultna ska återuppstå
sökt i förändringens öga
och funnit en enorm tomhet

sett ynnesten skapa oro
när utgången dödar de välmenande
och skrivit om historien
bara för fjärilens vingslag aldrig ska skapa storm

det är uppenbart
trots mina erfarenheter
och bortom mina handlingar
är resultatet alltid detsamma

ensamheten blickar aldrig tillbaka
den dödar cell för cell
tills den slutligen äter upp förståndet

och där flyter min själ förbi längs flodkanten
med splittrade delar som vägrar ge upp
inte inse att slaget var vunnet
när jag vände mig om
och aldrig tittade bakåt.