Kyrkogårdarna i Ukraina och Ryssland är överfulla. Ondskans banalitet. Produktionen.av liksäckar går på högvarv. Kärleken och sammanhållningen nere i tunnelbanan hos ett folk som vägrar att ge upp. Svärmar av dödsbringande drönare som slår ut infrastrukturen. Vladimir Putins själlöst
skoningslösa blick. Den infernaliska besattheten av massförstörelse och död. Mördandet den yttersta formen av mobbing.
Ukrainas stolthet. Solidaritet och medkänsla.
Oöverskådliga fält av massgravar. Krigets helvete och männskor som tar hand om varandra.

Här i det lyckligt individualistiska Sverige kämpar två miljoner medborgare mot ett annat hot: ensamheten. Det är kallt att vara ensam, själen fryser och livet känns tomt och meningslöst. Man har sin mobiltelefon, TV:n och korsordet. Man står med sin kikare och spanar in hos grannarna och deras underbara gemenskap. Ett leende fich man i alla fall av den snälla kassörskan på ICA Nära. Det kan man leva på tills imorgon och sitta och gotta sig med en risifrutti framför Gokväll. Hemtjänstens bipolära mani. Man hinner knappt lägga märke till dem. Folk har nog upp med sitt. Tragiskt bara för jag som har så mycket gott att ge. Stressen i samhället, ytlighet, trivialitet och dumhet. Ensamhetens pandemi över världen. Psykisk ohälsa och självmord.