Jag står i hallen med händerna fulla av osynliga reflexer. Du säger att det är lugnt, men jag rättar ändå till dem lite för noggrant. Det finns en radar i mitt bröst som aldrig stängs av; den piper för saker som ännu inte har hänt.

På natten går jag runt i huset och rättar till framtiden millimeter för millimeter. Din dörr är stängd. Jag lägger örat mot den som om barndomen fortfarande kunde höras genom trä.

Det är en märklig sak att älska någon så mycket att man blir i vägen — som att stå med ett paraply inomhus och insistera på regn. Du suckar, ljudet som är större än alla mina försök, och jag förstår — nästan — att omsorg också kan väga.

Så jag ställer mig i köket och övar på att hålla händerna stilla. De darrar, som om de fortfarande letade efter någon att rädda.