Bortom myren —
mera sankmark.

Regn som passerat
genom trötta lungor.

Uppåt, igenom.
Famlande efter grenar.

En vit fågel i dimman
närmar sig vaksamt.

Nu ska det nya växa 
ur samma sargade rötter,

finna näring
i det som brustit.

Även detta ska ske
under kvävande tystnad.

Kan de strömma ur samma källa,
mötas i sin rörelse,
utan att jag dras ned igen av virvlarna? 

Den som vadat i mörker
ser inte skillnad på skymning och gryning.