När vinterstaven brister

På den tjugoåttonde dagen i februari månads tysta bok

stannar världen för ett ögonblick

mellan två systrars andetag.

Vintern kommer ner från bergen

trött i sina steg, lutande mot sin isstav.

Snön knarrar under henne

som om den minns stormarna

som hon inte längre har styrkan att frammana.

I gläntan väntar våren,

klädd i det första gröna

som fortfarande inte vågar kallas löv.

Hon bär blommor gömda i sina händer

som hemligheter som hon ännu inte viskar.

— Har du fortfarande någon av din styrka kvar?

frågade hon, milt men orubbligt.

— Precis tillräckligt för att påminna världen

att jag aldrig går utan strid,

svarar Winter.

Och dagen blir en väv av förändringar:

morgonens frost,

middagssolens löfte,

kvällsvinden som tvekar

mellan flingor och regn.

När solen går ner,

höjer vintern sin stav

och bryter den itu.

Isen spricker där den faller ner i vattnet,

och floden rör sig som om den vaknar
från en lång, tung dröm.

—Jag kommer tillbaka,

viskar hon innan hon går.

—Men låt solen värma era hjärtan
tills dess.

Och natten som följer

när människor knyter röda och vita trådar

stiger våren över tröskeln
för första gången.