Som att jag redan väldigt tidigt i barndomen förlorade kontakten med verkligheten, att jag konstant levde i en fantasivärld, en omhuldad och bortskämd liten narcissist som saknade förmåga att begripa att andra människor existerade de också och hade behov precis som jag. De ensamma underbara dagarnas lekar och dagdrömmerier när mamma var upptagen med ärenden och hushåll. Det magiska stora gula huset ute på landet. Storebrorsan Håkan som omkom i en trafikolycka ett år tidigare den 1 november 1967 och hur tomt det blev när han försvann till himmelriket blott sex år gammal.

Jag lyssnade på skivan Djungelboken hundratals gånger. Pappa som försökte att sköta sin firma men gjorde av med alldeles för mycket pengar i en omväxlande kraftig optimism och ångest. Lugnande tabletter, alkohol och otrohet. Leif äldsta brorsans hejdlösa knarkande och alkoholmissbruk. Jag kände sannolikt av den negativa stämningen och flydde ännu längre in i fantasin och ensamlekarna.

60-talets fanatiska och euforiska positivism och framtidstro. Jag var tre år gammal och så jävla rädd för djävulen. Den bristfälliga krishanteringen och sorgeprocessen efter
min bror Håkan. Pappa som anammade den kristna framgångsteologin och bytte sida politiskt efter att han hade börjat tjäna stora pengar. Tidigare var han socialdemokrat in i ryggmärgen. Jag och katten Sessan umgås flitigt när mamma är strängt upptagen med annat.

Pappa ser så allvarstyngd ut, som att han befinner sig någon helt annanstans. De är två föräldrar som sällan är riktigt närvarande för sina barn. Barnen som får ta hand om varandra, förutom jag som alla bryr sig så mycket om. Mina tre storasystrar som skrider fram genom rummen som övernaturliga sagoväsen. Vi hänger tillsammans och lyssnar på The Beatles och Hep Stars. Jag söker mig då och då till mamma och hennes kropp som en övergiven upphittad kattunge som behöver trygghet.

Pappa har hål i plånboken och har levt på kredit ett bra tag. Det ordnar sig alltid. Tänk positivt och lev nära vår frälsare Jesus Kristus. Åtta år senare 1976 är vår pappa Ingemar så nedgången och på dekis och begår självmord natten innan min elfte födelsedag. Mycket sannolikt bipolärt manisk ser han allmänt besatt och fanatisk ut julen 1968. Jag gullar honom skarpt. Barnavårdsnämnden tar kontrollen över min storebrorsa Leif. Honom avgudar jag. Pappa är mycket troligt narcissist och påminner om mig. Vi är stjärnor utvalda av Gud, oslagbara.

Jag gillar The Rolling Stones allra mest när jag trollbunden sitter med min storasyrra Iren och diggar. Jag fyller snart 4 år den 5 maj 1969. Vi har även två fosterbarn, tjejer i tonåren. Maggan och Mia. Jag tycker att det är så härligt att leva. Vi åker hela stora gänget till Mallorca i juni. Pappa ser galen ut på ett fotografi, som en sektledare med bristfällig verklighetsanknytning. Jag håller mig nära mamma.