Sveavägen/Tunnelgatan och de två skotten. Efter ett år av en väldigt ensam bipolär depression och gränspsykos i en etta i miljonprogrammet växlar jag till en otrolig bipolär mani. Tjernobyl. Jag ger ut en diktsamling som jag skriver i ett rasande
tempo. En allt allvarligare gränspsykos på sommaren 1986 och det psykotiska sammanbrottet i början av september, ett fullkomligt urballat och konstant tillstånd av
en skräck- och fasasurrealism som ska pågå under ett de extrema mardrömmarnas år.
Hellre Auschwitz än det psykosåret, mycket hellre döden.
.
Sjutton år tidigare är vi hela familjen på ett soligt Mallorca. Jag är glad och badar i poolen. Alla är lyckliga och pappa Ingemar är exalterad.
Jag är väldigt fäst vid mamma. Det ligger i luften att livet är toppen och ingenting är omöjligt. Gud är god. Pappa är otrogen och mamma känner det på sig och pappa säger att hon inte är riktigt klok. Man kan förmoda att han var bipolärt manisk vilket vanligtvis är förenat med olika sorts missbruk för att uppnå underbara kickar. Jag leker mina ensamma lekar hemma i Via Glanshammar tillsammans med mina låtsaskompisar. Pappa spenderar alldeles för mycket pengar och firman går
inte så bra. Bipolär mani är att bygga på ett luftslott som kommer att upplösas en dag.

1970: Mamma kommer på pappas otrohet och det blir skilsmässa. Pappas företag går i konkurs. Han ramlar framstupa i 70-talets asfalt, förvirrad och vilsen. Mamma, jag och min storebror Leif flyttar till ett bostadsområde i Örebro. Var pappa tar vägen har jag inte en aning om. Det känns som att han är borta väldigt länge. I Baronbacken vimlar det av ungar vilket är en smärre chock för mig. Bra med socialisering och umgänge. Mina tre storasystrar flyttar hemifrån. Leif min storebror missbrukar och åker in och ut på psyk samt fosterhem. Jag börjar på dagis på hösten 1970 och är helt besatt av att jag ska få en pulka i julklapp. Den första snön kommer i slutet av november och jag åker på den blå pulkan nedför en klipphäll, kraschar och slår ut en mjölktand. Jag blir en tuff pojke eftersom jag är så rädd för att åka på stryk av de äldre killarna.
Jag blir skjutsad av en kompis på cykel och vi krockar med ett varubud på flakmoppe. Jag kissar rött men mamma bryr sig inte.
Vi promenerar ett gäng flera kilometer bort till en häftig lekplats i ett annat bostadsområde. Mamma har ingen som helst koll.

1971: Jag hatar dig som pesten skriker min bror Leif som är påtänd till pappa och slänger sig ned från andra våningen ned i buskarna. Min syster Marita säger om mig, vad är det där för en jävla unge. Jag umgås helst med min syster Iren som är barnvakt när Mamma jobbar på sjukhuset. Jag drömmer att spöket Vita frun är väldigt elak mot mig, vaknar och Iren tae hand om mig. Jag samlar hockey- och Vilda västern-bilder i album tillsammans med Leif vilket är det roligaste. Lekskolan ligger i huset och jag längtar så efter mamma och rymmer.
Mina storasystrar Iren och Ingbritt är kristna och mamma och pappa också. Det är bra för då kan inte djävulen komma åt oss. Det finns en del djävulsungar i området som man måste passa sig för. Jag fyller 6 år den femte maj.
Vi pratar inte känslor och hur man mår i familjen, det räcker att tänka posituvt och optimistiskt i alla lägen så ordnar sig allt. Jag är så himla rädd för djävulen och jag saknar pappa.

Den 1 november 1967: Min storasyster Marita som är 15 år åker buss hem från stan på eftermiddagen tillsammans med min storebror Håkan som är 6,5 år gammal. Bussen stannar i Ekeby-Almby och Håkan tittar fram framför bussen och en lastbil kommer i full fart oxh träffar honom i huvudet. Han dör inom några timmar. Pappa skulle ha hämtat Håkan men blev försenad på posten. Krishanteringen
och sorgeprocessen blir bristfällig. Livet
måste gå vidare. Vi pratar inte om Håkan.
Vi lägger locket på och det känns tryggt så.
(Brorsan som ni ser på fotografiet under.)