Du bar mina tårar.
I dina händer av bägarkrokus.
Du sådde frön av nyförälskad sol.
Hennes varma inbjudande leende.
Snart skiftar min porslinsbleka hud
till vårfint fräknigt ansikte.
Det är även min pappas födelsemånad.
Eller skulle varit.
Om han hade levt.
Jag plockar osynliga blommor.
Osynliga för andra.
Synliga för mig.
Jag strör dess blad över minneslunden.
Jag blir mig själv som barn.
Jag smälter samman till silvergrå videung.
Kryper upp i vårens famn.
Så tryggt.
Så stilla.
Så rofyllt.
Känner hur jag gungar högre och högre.
Fortare och fortare. Jag hoppar av gungan
när den är som högst upp.
Ramlar och slår i knän och händer så de blir
alldeles blodiga.
Då kommer jag på mig själv att jag inte är liten längre.
Filmen slutar nu. Statisterna får gå hem medans
skådespelarna efterfestar.
Städaren sopar upp spillror av krossat spegelglas
och resterna av vinterns slask. I sina dagdrömmar
längtar han till vårens smekande hand.
Jag går fram till honom. Jag tar hans sopskyffel och säger:
Det är din tur nu. Njut av denna mars. Det är din tur att leva.
Hans glitter i ögonen går inte att beskriva.
Kanske var det han som bar bägarkrokusen.
Kanske bar han mina tårar.