I gryningens första andetag,
när snön ännu tvekar i skuggan,
spricker himlen upp som ett öga
och släpper ut Sântoaders hästar.

De springer ljudlöst över gårdar,
över frusna diken och sovande fält,
och varje hovslag tinar marken,
väcker ett strå, en dröm, ett hjärtslag.

Baba Dochias sista isande tråd
släpper taget i deras virvlande manar.
Luften darrar av osynlig kraft,
som om världen själv tar sats att börja om.

Flickorna tvättar håret i smältvatten,
ber om glans, om längd, om mod,
och vattnet svarar med vårens röst:
”Väx, som ljuset växer.”

Stå inte i dörren denna morgon,
säger de gamla rösterna.
Låt lyckan få springa förbi,
låt den hitta dig i rörelsen.

Och när hästarna försvinner i ljuset
står jorden kvar, nyandad och mjuk,
och viskar till oss alla:
Bryt din egen is.
Släpp fram din egen vår.