Uppkrupen i min döde morfars fåtölj
följer jag krigsgudens kamp
genom balkongens blåsiga glas.

Bekymrat skakar tallarna
sina gamla alfabet
åt ungbjörkarnas huvudlösa språk.

Spindelnät har ännu ingen sett,
men skatornas egnahemsbyggen
börjar äntligen sammanflätas.

Ett bekant jäsande och bubblande förnims,
när gamla gummistövlar
ännu tillåts lämna sina spår i leran.

Mars återuppstår i sin uråldriga hedendom
med giftiga örters tröst
mot eftervinterns gråblå dödläge.