Jag  fångar stämningen, oron, desinformationen, kontrasten mellan panik och vardag och den nästan absurda friktionen mellan verklighet och rykten.

Så här byggde de konceptet med det amerikanska drömspelet ur mytomana lögner om hur vackert det är.

Nu är avundens tendens att fantisera fullt ut om att Dubai-drömmen faller som sand i ett timglas.

Sluta vara felinformerade, dårar!

Rumäner i Dubai attackeras av sina fruar!

De gömde sig under sängen och rapporterar att det är krig!

                                                                              ***

Mellan rök och sol
(en dikt inspirerad av textens känslomässiga tillstånd)

Rösterna fladdrar som sönderrivna tidningssidor,
sönderrivna av vindar som ingen egentligen ser.
Någon ropar fara, någon ropar fred,
och mellan dem står mannen
med sin mobiltelefon som kompass
och sitt hjärta som barometer.

På stranden glittrar vattnet
som om världen aldrig hade hört talas om oroligheterna.
Barns skratt är en sorts sanning i sig,
en som inte störs
av rykten som brinner snabbare
än någon bilbrand någonsin gjorde.

I hotellrummen lurar skuggor
som inte kommer från hot,
utan från fantasier som löper före fakta.
Under sängarna darrar inte soldater,
utan bara människor som har förlorat
skillnaden mellan eko och verklighet.

Och ändå –
staden kvarstår,
byggd av rutin, av struktur,
av den långsamma, envisa stabiliteten
som aldrig hamnar i rubrikerna
men alltid upprätthåller vardagen.

När himlen öppnar sig igen
kommer allt att fortsätta röra sig:
turister, invånare, berättelser, missförstånd.
Men också återkomsten hem,
den tysta återkomsten
till det som alltid har funnits där
bakom bruset.

Ty säkerhet är inte ett rykte.
Det är en rytm.
Och rytmer överlever stormar.