Skymningen faller inte bara över landskapet, den sänker sig också som en ny och välkommen insikt. Nu när klockans slag mäter ut tidens obevekliga gång, strävar nattkylan in i dimmans mjuka famn, en tyst dialog mellan det skarpa och det mer behagligt suddiga. Över strandens stenar dröjer sig nattfrosten kvar som ett minne av en vinter, men vi vet att dess herravälde nu är allt bräckligare. Snart ska den offras i ett kosmiskt offerbål, när natthimlen fattar eld i ett spektrum av färger som trotsar mörkret.

Måsarnas flykt mot okända öden blir till vitgrå penseldrag mot det oändliga. Nedanför dem rör sig vattnet i ännu kalla, virvlande flöden, en flytande metamorfos som nu intensivt förbereder scenen inför syrsornas kommande konsert. Men just nu vilar stranden i en ännu ödslig väntan, bunden till vinterns långsamma, tunga rytmik, men i tomrummet viskar mystiken om det som komma skall. Att ljuset åter skall jaga det tunga och mörka bort från hav och strand.

För våren är ju inte bara en årstid, det är en ljuvlig och återuppväckande kraft. Dofterna finns redan där, dolda i den kalla jorden, väntande på att vårsolen på nytt ska sätta världen i brand. När stjärnorna faller genom mörkret tecknar de flyktiga konstverk över våra huvuden, och träden böjer sig mot vattenbrynet för att betrakta sin egen underskattade briljans i den nu spegelblanka ytan.

I det fuktiga diset, där frosten fortfarande biter i grenarnas bark, föds en lyrisk bild av skönhet. Det är en spänning mellan det frusna och det flödande, en punkt där förnuftet ger vika för känslornas skenande vårkänslopuls. Att nu få vandra här vid havets rand är att villigt låta sig förföras, för där i den ljuvliga friskheten upphör gränsen mellan människa och element. Alla sinnen öppnas på vid gavel, och hjärtat blir till en del av det stora, här på tröskeln ... till det sjudande vardandet.

Copyright © AndLou