"Qui de sages font grant derrision

Tous hommes ont le desir de savoir
Et a bon droit il n'est si grant richece
Mais puis que tous veulent science avoir,
Comment veult nul desprisier tel hautece,
Car ilz sont maint qui n'en ont pas largece,
Ne de leur fait n'est nulle mension,
Qui des sages font grant derrision.

Et pour ce dit le philosophe voir,
Que le plus grand anemi de sagece
C'est l'ignorant; mais maint pour nul avoir
Ne pourroient hebergier tel hostesse,
Dieux la donne par esleue promesse;
Mais pluseurs sont sanz nulle occasion,
Qui des sages font grant derrision.

Si doit on bien mettre force et devoir
A acquerir si tres noble richece;
Car qui bien l'a, trop est grant son pouoir.
Tres eureux sont ceulz dont elle est princece
De gouverner tous leurs fais com maistrece.
Entre eulz et ceulz sont en division
Qui des sages font grand derrision."

(fr.wikisource.org/Christine de Pizan/
"CENT BALADES"; 1399/"Ballade XCVIII";
"Qui de sages font grant derrision")

----------------------------------

Min tolkning

Var människas håg den står till kunskap,
i sanning, ej lönt att söka mera rikt,
hur kan man då av högmods dårskap
ej vörda vad vi inser är unikt;
men många mäktar ej att rå dess vikt
hånar osökt de vars vishet bjuder pakt;
en saknad, ekar vagt i deras akt.

Att vishets gåva så försmå och neka
gör väntjänst åt dess oväns fagra tal,
knot att vägra skäl kan dock bevekas
om musan prisas i en helgad sal;
Gud av hennes gåva ger, åt de han valt;
utan fog, ses löje ges åt visa män,
envar, av oss, aktar ej vår kära vän.

Kunskap må var trägen stå att finna
vid den källa som av vishet ymnigt ger;
lycklig den som musans makt besinna
och vördar allt som ges om rätt vi ber,
fröjdas, när hon vill ge och mot oss ler.
Utan smolk, bjuds ej så rikt av väna håvor
när mångas spe ger hån åt tankens gåvor.

------------------------------

Christine de Pizan, 1368, Venedig, Italien
-- ca 1430, Poissy, Frankrike, var en av sin tids
mest framstående poeter, filosofer och
författare, och ses av många som den första
feministen; hon anses också vara den första
kvinnliga författare som kunde försörja sig
på sitt skrivande.

Christine de Pizan kom fyra år gammal till
Paris, Frankrike, med sin far, Tommaso di
Benvenuto som fått anställning som läkare
och hovastrolog hos Karl V av Frankrike.

Via faderns position fick hon, en för sin tid,
gedigen och omfattande utbildning i bl.a
italienska, franska och latin; litteratur,
filosofi, medicin och historia, samt tillgång
till Louvrens bibliotek; en undervisning
som också kom hennes två äldre bröder
till del.

Efter sin make, Etienne de Castels bortgång,
1389, försörjde hon familjen genom sitt
författarskap, bl.a som föreståndare för ett
scriptorium (skrivarstuga), samt med att
skriva beställningsverk.

Christine de Pizan var mycket produktiv
som författare, och skrev mellan 1393
och 1412 mer än 300 verk, bl.a rondeauer
(Cent Rondeaux), ballader (Cent Balades),
hyllningsverk, epistlar och noveller.

Christine de Pizan var orädd och visade
stort mod när hon vågade protestera mot
sin tids fördomsfulla kvinnosyn, och hur
kvinnor skildrades i litteraturen.

Hon gör det i framförallt tre av sina verk,
"Epistre au dieu d'amours (1399)
("Inlaga till kärlekens gud), "La Cite des
Dames" (1405) ("Kvinnostaden"), som är
hennes mest kända verk, samt,
"Querelle du Roman de la Rose" (1401-1405)
("Grälet om Romansen om Rosen").

I det sistnämnda kritiserade hon sin
tids mest kända diktverk, det allegoriska
"Roman de la Rose" (1230-1275)
("Romansen om Rosen"); påbörjad av
poeten Guillaume de Lorris, och avslutad
av kyrkomannen Jean de Meun;
"om mannen, kvinnan och kärleken",
för dess, enligt henne, misogyna kvinnosyn.

Hon protesterade också mot det pågående
hundraårskriget, i "La Livre de la Paix"
(1413) ("Fredsboken"), och i,
"Lamentations sur les maux de la guerre"
("Klagan över krigets fasor") (1420).
(Wikipedia.se/fr)
Läs gärna mer av, och om Christine de Pizan
på bibliotek, via bokhandel och internet.