Han noppade sina ögonbryn.
Han ryckte ett och annat grått strå.
Han lade en lätt foundation.
Han doftade gott. Fahrenheit förstås.
Han såg sig i spegeln en sista gång.
Han var nöjd.
Han var mer än nöjd.
Han var kung.
Han visste om det.
Han döljer en hemlighet.
Han är egentligen någon annan.
Han bär teatermask av ebenholts.
Han lider av psykiska problem.
Han håller sin spruckna fasad.
Han döljer dem krampaktigt.
Han vill inte visa sig sårbar.
Han är den sista pusselbiten.
Han är så vilsen i sin ensamhet.
Han skulle behöva ta sitt egna inre barn i famnen.
Han skulle behöva bli sedd på djupet.
Han samlar sina tårar i timglasets sand.
Han skiftar humör som en kameleont.
Han flirtar med livet.
Han vet inte att marionettdockans trådar är avklippta.
Han vet inte hur det känns att vara älskad.
Han undrar vem han skulle bli då.
Han som rev loss alla blad i dagboken.
Han som försvann, innan han förstod det själv.
Han blundade och förvandlades.
Han förvandlades till en spegel.
Han blev en spegel utan glas.