Känslan av overklighet och alienation över att bo i Sverige. Alltför för få människor här som är på riktigt. Det är ett permanent limbo undantagstillstånd som man vaknar upp ur först när man dör. Känslokylan i landet, bristen på kärlek och meningsfullhet. Det är som en mardröm som aldrig tar slut. Vad spelar det för roll att man lever i ett av världens rikaste välfärdssamhällen när man har förlorat sin själ? Vad spelar det för roll om man är en fin och kärleksfull person när ens likgiltiga och apatiska omgivning inte är intresserade av ens kärlek, medkänsla och förståelse.

Hur känns det när man alldeles tydligt inser att ens katter är så mycket mer mänskliga än de flesta av alla människor? Att leva i en sorts exil. Att alltid ha känt sig klart annorlunda. Att alltid längta hem. Att livet skulle kunna vara så mycket mer än bara en meningslös och trist väntan på döden. Svenskarna detta Gudsfrånvända, konflikträdda och självgoda folk som inte fattar att livet är på allvar. Den rådande religionen är TV, internet och idrott, ett sömnmedel för att slippa se och ta itu med verkligheten inombords.

De överdrivet vänliga, snälla och timida människornas fruktansvärda vrede och hat som kan explodera när som helst. Fångar och rättspsykpatienter som inte vill tillbaka ut i det själsdöda ensamhället. Människor som har utnyttjat barn sexuellt släpps ut ur fängelset och begår samma brott igen. Barn som får väldigt allvarliga men för livet. De diaboliska mörkerkrafterna som rör sig anonymt i samhället med förtroendeingivande fasader.

Vuxenvärldens aningslöshet och dumdrygt cyniska positivism och optimism. Allting är bra. Överhuvudtaget den akuta bristen på kärlek och klarsyn i ett samhälle som sover. Marginaliserade människor som får skit av myndigheter, bostadsbolag, etc, och man undrar varför det är så mycket psykisk ohälsa, våld och annan kriminalitet. Utslagna personer vars människovärde är nollförklarat. Men oj nu skedde det ett mord igen, vad konstigt. Vi har då inte gjort något fel. Sverige, ett av de absolut värsta länderna att bo i.

Är man en vaken, öppen, sann och levande person så räknas man som urballad, konstig och extrem och folk stirrar på en på stan och vill förklara vägen för en till akutpsyk. Stressen och ensamheten är bland det värsta i samhället och som har sönder människors liv. Alone Sverige. Förtvivlan och ångest. Att som ett väldigt traumatiserat barn inte ha någon att vända sig till med en ignorant och likgiltig vuxenomgivning som sover och förtränger.

I många fall så blir konsekvensen för barnet psykisk sjukdom, alkohol och knark, kriminalitet, våld och självmord. I brist på kärlek och omsorg så går barnet under. Barn som inte har ett stadigt fundament att bygga sina liv på, inga ledstjärnor att följa, inga tydliga gränser. De hemmasittande barnen som vägrar att gå till skolan för den är ett helvete.
Hur mår Sverige? Trygghetsnarkomani, egoism, rädsla och förnekelse, förakt för de som är svaga, annorlunda, eller kärlek, öppenhet, generositet och medkänsla.

Vilket slags liv vill man leva? Mörker eller ljus? Ont eller gott? Förtvivlan eller glädje? Djävulen eller Gud? Likgiltighet eller kärlek? Rädsla eller goda initiativ? Stagnation eller att växa som människa? Långsinthet eller förlåtelse? Bitterhet eller försoning? Lögn eller sanning?
Själens pånyttfödelse genom kärlek.