Del ett.
Jag funderade på om jag skulle kanske kunna ge ut en bok med korta historier och ville ha ett samtal med redaktören för en nyfiket förlag som sade sig vanligen inte ge ut nyskrivet material. Om det nu var så nytt som cirka tjugo år. Jag satt i just egna tankar och hörde kanske bara delvis på när mannen framför mig radade upp fakta samt en del siffror. När jag tilläts yttra något, berättade jag förstås att jag inte ville publicera annat än nu ännu oskrivet. Han satt där tyst såsom en sådan där byst av Napoleon eller Beethoven som kanske kan iakttas något på ett galleri, ett museum, någons egna hem prytt med kopior av verk gjorda för 'marknaden', så som den tar sig ut någon annanstans i världen än just i Göteborg. Jag hade haft en viss oro inför samtalet och nu satt jag i den där svarta och typiska stolen klädd med imiterat läder. Mannen framför mig var som sagt tyst, i säkert minst tre röda sekunder, öppnade matintaget som för att säga något, slöt sig sedan igen, som lugubert fundersam. Han såg inte på mig utan på rummets övriga inventarier. Inte för att jag precis kommit att betrakta mig som lovligt byte att med huvud och axlar kunna pryda hans väldiga skrivbord, som säker inte mätte fullt fyra meter på bredden och sedan då två meter på djupet. Jag väntade och tydligen var det även en sport han övat något på, säkert i mer än det dussin år han inne haft posten.
(Jag var där och då, osäker på hur ordet stavades, v eller f? Det lät ju ganska så lika, även om han brutit på dialekten i Texas eller rent av Barcelona) Tystnaden hade kanske inte kunnat skära som stål från Sheffield eller Toledo, för kallt smör i Småland, men bra nära detta, kom jag att tänka på att som känna det.
Det var där en visserligen varm och mjuk ton i välkomnandet. Inte alls lätt påminnande om ett kallt gammalt slott från 1600-talets Skottland. Salen vi satt vi var förvisso tillräckligt stor för att kunna rymma en sådan där gammal fin societetsfest från filmens Hollywood och en brasa brann i en eldstad i rummet. Bara att den nog matats med vedträn och inte rara böcker från något fint gammalt bibliotek i Baltimore eller New York City.
(Känner mig tvingad att bryta här, någonting i köket lovar att det är kvällsmaten som bara med minutrar dröjer. Historien fortsätter om möjligt något senare.)

Del 2.
Medan jag väntade på att han skulle försöka spela tuff, genom att se på mig för att se om jag riktade blicken på hans näsa eller fuktiga samt lätt melerade ögon i grönt och brunt, satt jag där alltså och studerade hans hårfäste. Hatten hade han hängande på en sådan där gammaldags hög sak i trä, ungefär som i en gammal film om en märklig agent med vanan att kalla människor vid en bokstav. Jag kände hur hans blick brände mot mina ögon och jag flyttade sakta blicken från hans litet sneda näsa. Kanske hade han sysslat med närkamp i sina något yngre dagar? Jag fann att blicken verkade se på mig medan hans anletsdrag hade något häpet över sig. Kanske hade jag en liten klick av spenat på en av mina tänder, då jag växlade mellan att se förväntansfull och lätt leende ut, för att strax se ut som om hela hans gestalt 'signalerat' den där stoppskylten som skulle säga mig att jag nog var lite fel 'ute' just den stunden. Sedan han sett häpen ut likt i ett färgfoto av någon modell, insåg jag att han fastnat i ett annat universum. Sedan insåg jag att han nog fått en hjärtattack eller något liknande tillstånd. Han rörde sig inte ett enda ögonblick, utan var stilla likt en staty. Eller en byst i bränd lera eller kanske gips. Jag väntade fortfarande en stund, sedan gick jag fram till snabbtelefonen och tryckte på rött. Efter några sekunder hördes det en röst 'ja?' med en smula nasal röst. Jag meddelade att det var jag som var kunden och att chefen just hade fått sig en släng av... längre hann jag inte, förrän det gläntade på den stängda dörren och en lång och smal man kom in. Han kunde vara någonstans omkring de inte fullt fyllda fyrtio. Han var iklädd vita byxor, vita skor, vit väst, röd skjorta med blå fluga samt gult och snaggat hår. Det där sista var inte en del av klädseln och bakåtliggande hudfärgade öron. En liten guldring satt och dinglade i örat. Antagligen var den rätt smal och hålet litet för stort för ringen. Därav dinglandet då han som smög fram med långsamma steg, likt en indian på krigsstigen i en gammal film från femtiotalet eller så.

Del 3.
Den unge mannen bar ingen skylt eller ens någon utsmyckning på sin klädsel. Han kastade någon som frågande blick på mig och sedan ägnade han sig åt mannen bakom skrivbordet. Som fortfarande hade det där häpna uttrycket i sitt ansikte med den litet lätt öppna munnen, som skulle han velat just säga något eller kanske ropa till. Vem kunde säkert säga vad? Jag fick aldrig för mig att ett stridsrop, ett eko från det amrikanska inbördeskriget ville som lämna hans lätt åtskilda läppar. Vilket om det kommit, skulle kunna ha gjort mig alldeles avgjort förvånad i stundens ej så heta ögonblick. Den unge mannen sade ingen frågande replik till mig, utan ägnade sig uteslutande åt sin chef. Såg in i chefens ögon, noterade möjlig andning samt tryckte två fingrar lätt mot mannens hals på vänster sida. Dröjde därvid några sekunder och pratade sedan i telefonen efter att ha tryckt på några knappar på snabbtelefonen. Kanske hade den för mig något yngre mannen, någon utbildning i att söka rädda liv. Han pratade en stund, lyssnade till svar samt talade något igen. Språket var franska, som jag blott kunde säga några ord om frukost, lunch samt nämna något om vädret på detta språk. Jag kunde bara urskilja några för mig rätt ovidkommande ord, samt några läkarord på latin, det universella språket för kroppsvård. Jag begrep i vilket fall att det kallades på ambulans, polis samt något om avspärrning och isolering. Den unge mannen gjorde några gester till mig, varpå jag förstod att jag skulle sitta kvar och så lämnade han tillfälligt rummet en stund. Själv satt jag där i min stol och visste varken ut eller in. Var inte nyfiken nog för att leka läkarutbildad eller något liknande. Jag inväntade utvecklingen och tog det hela med ro. Efter en stund reste jag mig dock och gick fram till brasan, som såg litet ledsen och opåpassad ut. Jag böjde mig inte ned som för att lägga på mera ved ur en med ved försedd stapel i en förvaring av skålformad metall. Jag såg bara på de ännu glödande vedträna samt genomfors av undringar. Vad skulle kunna hända nu och i vilket tillstånd befann sig mannen bakom skrivbordet? Det var ju inte min sak, kände jag på mig, att söka ta reda på. Jag gick så fram till bordet med en tillbringare med klart vatten och hällde upp vätska i ett glas. Men jag hann aldrig lyfta det med handen, föra det till mina läppar och dricka. Mannen som nyss varit i rummet rusade fram till bordet och knuffade mig med lätthet bort från bordet och gestikulerade åt mig att låta glaset vara.

Del fyra.
Jag trodde mig förstå att det kanske var något i vattnet, ingen kunde veta. Själv hade jag ju inte 'gjort' något för att gubben bakom skrivbordet skulle få en chock och bli stel som en pinne eller en sten. Jag hade ju inte uppträtt skrämmande på något vis, möjligen överraskande, genom att inte ha producerat något än, bara velat höra mig för om intresse fanns eller om jag skulle kunna betala själv och så låta förlaget stå för själv förarbetet, som att korrekturläsa och ha kontakt med tryckeriet, ren formalia alltså. Det visste jag ju inte mycket om själv. Jag ville ha hjälp med just det administrativa. Själva skrivandet skulle jag ju kunna stå för själv. Det borde inte kunna komma som en överraskning eller 'ställa till det' för mannen med kunnandet 'i sin hand'. Jag visste som sagt inte om han levde eller vacr död, kanske hade han drabbats av att hamna i koma, för allt vad jag visste. Det tog en bra stund, men sedan började det 'röra på sig', den ene efter den andre dök upp 'som gubben ur lådan'. Det var minst ett dussin människor i rummet ett tag och jag bara satt i min stol och kände mig mera som en möbel än någon att ta som notis om. Som var jag osynlig för människorna med olika som självklara uppgifter. De kom att bete sig precis som om de visste vad att göra, bara att själva ordningen verkade en smula oordnad. Det kom några med en bår och några personer lade redaktören på denna bår och så bars han ut ur rummet. Efter en bra stund började människorna 'droppa av' och till slut fanns det bara en kvinna och några män kvar. Först då verkade de som lägga mer märke till mig. Kvinnan verkade kunna bestämma över två av männen. Den tredje mannen verkade vara en av personalen till firman jag vänt mig till. De talade med varandra och så såg de åt mitt håll och sedan hände det inte så mycket på en bra stund. Kanske visste de inte hur de skulle förhålla sig till mig. Mannen jag förstå haft kontakt med, hade försvunnit ut genom rummet, med de andra som gick ut. Så jag visste inte om jag kunde resa på mig och gå eller inte. Jag satt kvar och väntade och de i sin tur verkade vänta på något eller någon. Jag gjorde inte min av att gå och de gjorde heller inte mycket för att få något att hända. Jag visste ju inte hur de skulle komma att reagera om jag försökte mig på att lämna platsen. Så kom det några som verkade undersöka skrivbordet och bordet med tillbringare och vatten. Dessa nya människor talade med de andra närvarande, men ingen verkade veta riktigt hur att handskas med mig och min närvaro på platsen. Till slut reste jag mig sakta och gick lugnt fram till brasan och såg att glöden nästa helt slocknat. Jag såg på vedtraven, men lade inte in någon ved i brasan.

Del fem.
Det var först då jag började ta några steg mot dörren som jag fick några blickar på mig. Jag ändrade riktning, gick och satte mig i fåtöljen igen och de verkade inte vilja ingripa då jag gjorde det, istället för att försöka göra sorti. Så där 'stod det och stampade', kan en väl säga. 'Teknikerna' gjorde sitt jobb och lämnade sedan rummet. Kvar var kvinnan och de tre männen och så jag förstås. Efter ytterligare någon tid, kanske en timme ungefär, anlände en kvinna till. Hon gick in i rummet och fram till mig, visade med en gest att jag skulle följa med och i hennes sällskap lämnade jag så rummet och jag blev inte hejdad och stoppad av de fyras gäng. Kvinnan ledde in mig i ett avsides liggande rum, bad mig ta plats i en fåtölj och gick sedan själv och satte sig vid ett skrivbord. Hon gav mig gesten som att jag skulle vänta medan hon skrev något. Sedan gav hon mig ett papper och på det stod det en dag, ett datum och ett återbesök för att kunna få prata med henne 'en annan dag', någon gång nästföljande månad. De dövas förening, tänkte jag och lämnade sedan rummet och gick till slut ut ur huset och kom inte någonsin tillbaka igen, utan vände mig helt enkelt till ett annat förlag, för att där kunna prata med en levande person. Och hur det gick och även tog sig ut, ja det är ju en helt annan som historia. Jag kan väl bara som tillägga att det där förlaget jag gått till först, inte heller hörde av sig, annat än genom att skicka mig ett brev i ett kuvert, vilket anlände till min bostad. Men jag kom aldrig att öppna det, för ett av mina barn fick tag i det och gjorde 'vad det ville med det', därför vet jag inte vad som stod i det eller ens vart det tog vägen och det kändes som om 'lika bra var nog det'.
(Du vet nog precis hur det kan vara med just en sådan sak.
Du tvekar, skall jag eller skall jag inte, borde jag eller kanske inte?)



(Texten är precis nyskriven och som vanligt visste jag inte mer
än du, vart den skulle ta vägen eller komma att som handla om.)