Han står på perrongen, denna gråzon mellan tid och evighet, där betongen känns lika skör som alla de minnen han bär på. Det är här, i hans väntans kalla efterspel, som han inser att perrongen inte bara är en plats för avfärd, utan hans egen domstol för själen. Tåget närmar sig med sin järngrå oundviklighet, dess dova muller mot rälsen är pulsslagen från en framtid som kräver hans närvaro, men som vägrar ta emot hans bagage.

Han ser sig själv utifrån, en ensam gestalt i den stora, märkliga paraden av sökare. Han förstår nu att de brustna drömmarna han bär på, dessa tunga, fodrade kappor av misslyckanden och "om jag bara hade" är för skrymmande för kupén. De ryms inte i det smala utrymmet mellan nuet och nästa station.

Med en rörelse som är både smärtsam och befriande börjar han klä av sig. Han knäpper upp besvikelserna, låter de tomma löftena falla mot perrongens stenplattor och skalar av sig de lager av jaget som inte längre tjänar honom.
Det är en nakenhet inför ödet. Varje dröm han släpper är en tyngd som lämnar hans axlar, ett offer åt de tysta spåren.

När tåget slutligen stannar och dörrarna glider upp med ett väsande av metallisk andning, står han kvar i det sista, bleka ljuset. Frågorna som nyss var ekon i hans huvud tystnar inför  obevekliga rytm. Han stiger inte på som den man han var, utan som den han blev efter att ha nu vågat lämna allt kvar allt det gamla på perrongen.

När tåget rullar ut från stationen, och de kvarlämnade drömmarna ligger kvar i en hög på den tomma perrongen, infinner sig stillheten. Han betraktar sagans bittra slut genom det smutsiga fönstret, men för första gången på mycket länge kan han andas. Utanför, bortom rälsens slut, börjar fåglarna äntligen sjunga om en vår som inte längre behöver förklaras.

Ja han vill nu bara sitta där i skymningen och låta fågelsången fylla tomrummet i en sista hyllning till den saga som nu når sitt slut, visst, bitter i sin eftersmak, men ändå vacker i sin ... fullbordade ärlighet.

Copyright © AndLou