Vid händelsehorisontens kant,
där nu tid blir till rum,
faller drömmarnas massa,
där är det lätt att bli stum.

Perrongen är nollpunkten,
tåget en sorts ljusvektor röd,
som skär genom mörkret
och alla minnenas glöd.

Han subtraherar sitt jag
tills balansen är nådd,
i en rymd där varje förlorad sekund,
också en gång blivit sådd.

Inga frågor finns kvar i där
i en nyss krökt dimension,
bara fåglarnas kvantmekaniska,
och så vårsköra ton.

Sagan den slutar bittert,
men en sanningen är rak.
att förlora sin tyngd,
är ändå att finna sitt tak.

I vårens tysta så geometri,
där som nu rälsen tar slut,
finns äntligen kraften,
att till sist och för gott ... andas ut.

Copyright © AndLou