Mars, du kommer lätt stampande över världen,
med ljusa steg, med en outtröttlig vind.

Under isflak, lika långa som min arm,
gömmer du våren i flödande tårar.

När den varma solen droppar över takfoten,
hörs breda trumpeter, ekar över vidderna.

Det är din glädjefyllda, globala, planetariska Mars,
som kallar frön till liv igen.

Du snider tunna fjädrar ur snön,
du väcker rötter som sover i snön.

Och hela världen, uppslukad av gryningen,
känner hur den återföds i tusentals färger.

När koltrasten i ren sång tillkännager
att den gamla tiden har gått i pension, i frid,
lyfter du den hårda vinterns ridå
och ger dig lyckligt av genom mitt hjärta.

Och alla tänker: en era börjar,
en värld som växer, en värld som hoppas.
Och din Mars hoppar, med en stålfast rytm,
en naturens dans — global, evig, upprorisk.