Rådbråkad
ligger jag kropp i tidsflödet

och ”...the room is so scruffy,
I can hardly breathe...”

Solen, senvinterflamman,
lämnar skarpa skuggor
över väggens motstånd

Jag kan mäta den exakta vinkeln
med min gradskiva, kliva upp
och lägga till
mot garderobsdörrens vita yta
kl 08:37 vid lat. 65.999° N / long. 22.027° E

Huset håller sig lugnt,
ligger med rummen i kors
uppe på sin pinnmokulle
och lapar sol som en hopspikad katt
med treglasögon
och avföringen garanterad

Jag ligger kropp, lös & ledig,
men ensam ansvarig,
med vildhustrun 300 km söderut,
hos 90-årsdagsmodren Margareta,
”lights flickering from the opposite loft”
(en gång i en monumental strömlöshet
på USA:s ostkust 9 november 1965)
”...and the heat pipes just cough...”

Ja, rådbråkad ligger jag kropp i rymden,
förflugen som ett ord,
inte ens slutskedad, men tarvad, bedriftad;
hela huset tillgängligt,
med ens utan konkurrens,
dörrarna uppgavlade i Blonde On Blonde,
som marscherar på stället
i arbetsrummet,
två dörrar ner i övre hallen;
fyller huset med sitt mer eller mindre,
medan ”...the harmonicas play the skeleton keys in the rain...”

och ansvaret ligger över mig;
– hästarna, vaktlarna, hönsen – inte betungande,
snarare berusande, svepande mig med ut,
i omgångar, över gårdstunet, in i stallet,
ut i hagarna,
sängen bara tillfälligt lämnad denna tidiga soldränkthet
över snöfältens bländvita glimmer,
Blonde hörbar genom en fönsterglipa
ända bort till stallet, men inte in i detsamma

Katterna fick erbjudandet
att hoppa ut genom ett köksfönster,
treglasat uppfällt utåt som en lyxangelägenhet,
direkt ut på den stora snöhögen;
resultatet av det bullriga raset från taket
häromdagen, som skakade om,
– och de tog chansen, ut i solskenet, solkatter!

Men jag ligger kropp mellan uppdragen,
med pläden uppdragen,
hoppar regelbundet i och ur hårda-tag-byxorna
från konkade ITAB

”...you said you knew, and I took your word...”

Gradskivan mäter en gradvis förändrad solvinkel
i Östra sovrummet,
och Dylan lyfter taket av huset
som Werner Aspenström av Södersjukhuset
när ”...the guilty undertaker sighs...”

Jag ligger kropp, gårdvar och täppans herre
ett antal dagar i mars,
och ”...the ragman draws circles,
up and down the block...”
medan vinkeln rör sig ur led
och bländverket bänder, urverket värker,
”...stuck inside of Mobile...”

Dylan höjer rösten som 25-åring i hallen,
strax 85; solen vinklar vidare,
”...and wouldn't it be my luck
to get caught without a ticket...”